Kategori: Hanarana

Vi vill förtjäna vad vi aldrig kan förtjäna


Imorse när jag läste Markus evangeliet fastnade jag speciellt för stället var fariséernas och Johannes lärjungar undrar varför Jesus och Hans lärjungar inte fastar. Jag fortsatte sedan att tänka på fariséerna och deras liv en stund. Vi hittar gång på gång i Bibeln att de följde lagar (Moses och egna lagar) och levde ett ”heligt” liv. De fastade, gav mycket gåvor till Gud osv. Men de missade att Guds egen son fanns framför dem. Istället för att se allt som Jesus erbjöd till dem och människorna blev de avundsjuka på Honom och hårdhjärtade gentemot Jesus. Det gick så långt att efter att Jesus just helat en man på sabbaten funderade fariséerna hur de skulle kunna döda Honom.

Jag tror att fariséerna försökte förtjäna Guds nåd, förlåtelse och löften genom att leva ett religiöst liv. Genom att leva ”felfritt” och genom att jämföra sig med andra, ”åtminstone är jag bättre än han där” så kunde de känna sig bra. 

För att vara ärlig tror jag att vi lätt blir som fariséerna. Vi ser Jesus men vi ser inte den nåd och förlåtelse Han faktiskt erbjuder oss. Istället försöker vi följa alla lagar och leva ett perfekt liv, men inte utav kärlek till Gud men i ett försök att förtjäna den nåd Han redan har gett oss. Vi lever ofta ett religiöst liv som ”duktiga kristna” och missar pointen. Vi missar att det inte handlar om en religion men en relation. 

Genom att försöka vara duktiga och följa Bibelns lagar behåller vi någon slags kontroll över våra liv och tror att vi är okej. Men istället blir vi hårdhjärtade mot Jesus och glömmer den relation vi kan ha med Honom. Vi kanske följer lagiskt Bibeln men glömmer att ta tid med Gud. Vi glömmer det viktigaste: vi är inte tänkta att följa lagarna vi är tänkta att följa Jesus och när vi gör det så kommer vi rätt, vi kommer dit vi är kallade att komma. 

Vila, du har gjort tillräckligt.


Få människor kommer att säga till dig att du har gjort tillräckligt, att det är bra nu, det räcker. De flesta människor du möter i skol- och jobbvärlden kommer uppmana dig att göra en det ena, en det andra. Det kommer att berätta till dig var du kan hitta motivation och hur du planerar din tid. De kommer kräva av dig saker som kommer ta din tid och din energi. Få människor (om ens någon) kommer hjälpa dig att hitta en bra balans i livet. En balans mellan jobb och fritid. För vissa kommer det kanske naturligt men för resten av oss så hamnar vi i endera diket. En del av oss hamnar i diket för lite jobb och för mycket fritid. En annan del av oss hamnar i det motsatta, för mycket jobb och för lite fritid. Detta inlägg berör mest det sist nämnda diket.

Själv, så har jag för det mesta hamnat i det senare diket men har genom Guds och vänners hjälp nyligen lärt mig en bättre balans. Det plågar mig att se studievänner förgås under studiebördan, speciellt eftersom jag känner igen mig så väl. Lyssna, jag vet att det finns tusentals saker som måste göras och jag vet att kraven du ställer på dig är skyhöga, men jag uppmanar dig att sluta. Sluta förrän det är för sent, och du vet mycket väl vad för sent betyder. Sluta med vad? Sluta att ställa för höga krav på dig själv, sluta att ge 110% när du skulle kunna prestera nästan lika bra om inte lika bra med en insats på 80%. Det finns mer än bara jobb, det finns mer än bara studier. Du är viktigare än dina studier, dina relationer är viktigare än dina studier.

Ta mig inte fel, studier och jobb är viktiga, absolut, men de är inte det viktigaste. Vi får inte prioritera fel så att det som är mindre viktigt är längre ner på to-do-listan. För om du skulle dö imorgon så skulle du inte sitta och finslipa det där inlämningsarbetet, du skulle spendera tid med dem du älskar mest, inte sant? För all del, studera och jobba flitigt, ha mål och var ambitiös. Det är inget fel med det, dessa är goda egenskaper. Fortsätt så! Men i alla röster som säger jobba hårdare, var bättre och gör mera så vill jag låta min lilla röst bli hörd. Andas. Vila. Älska.

Jag önskar att vårt samhälle vore som ambulansen som kör mot rött


Idag när jag i snöslasket stod och väntade på att trafikljuset skulle bli grönt kom en ambulansbil körande förbi i raser fart. Den gav ifrån sig sitt vanliga tut, så som den gör när det är bråttom till sjukhuset och stannade naturligtvis inte för det röda ljuset. Vid synen av detta var det en del av mig som berördes djupt. Det är ett självklart faktum att ambulansbilen får bryta mot trafikregler (köra överhastighet och mot rött). Vi är alla okej med det eftersom vi förstår att all tid i dessa situationer är av största vikt och att det kan handla om liv eller död.

För mig symboliserar ambulansen som kör mot rött hopp. Hopp, eftersom hela detta fenomen visar att människolivet är värdefullt. I själva verket önskar jag att vårt samhälle vore som denna ambulans. Jag önskar att vårt samhälle i alla områden skulle prioritera människan och hennes välmående. Jag önskar att människolivet alltid skulle ses som värdefullt, inte enbart när någon är allvarligt skadad. Jag önskar att vår största skatt inte skulle vara i framgång, popularitet eller förmögenhet men istället ligga i människan och hennes Skapare.

traffic-lights.jpg

Bild: google

Att våga säga nej


Det är konstigt att igen skriva ett inlägg var hälften av texten inte är baserad på Bibeln men jag känner att jag vill dela med er av ett par tankar och kanske kan de vara till hjälp för någon. 

Det handlar om det lilla ordet nej. Ett kort ord på endast tre små bokstäver och som sägs på bara några få sekunder men som ändå är det svåraste ordet jag vet. Nej… Hur kan det vara ett så svårt ord? 

Jag lider nämligen av JA-fenomet och jag vet att jag är långt ifrån den enda. Jag tror vi i själva verket är ganska många. Vi är de personer som säger ja mer än vi säger nej och för vilka ordet nej får oss att må dåligt.

Jag påstår ändå att jag blivit mycket bättre nu än vad jag var förut. Jag har under de senaste åren börjat lära mig att säga nej. Jag säger nej för mig men också för dig. Jag säger nej för att kunna säga ja. Jag säger nej för jag har lärt mig att för många ja för mig med ansiktet rakt in i väggen.

Men trots att jag gjort stora framsteg när det kommer till att säga nej så lider jag fortfarande av detta ja-fenomen var de flesta nej är en kamp. Ja, det är en kamp att säga nej! Det är en kamp och det händer fortfarande att jag får riktigt ont i magen och ett dåligt samvete när jag säger nej. För jag vill ju så gärna hjälpa, vill finnas till hands, vill tjäna Gud och mina medmänniskor. Jag älskar ju att hjälpa och jag vill så många olika saker. Hur kan jag då säga nej och till vem ska jag säga nej? 

Jag måste alltså ständigt påminna mig själv om varför jag gör vad jag gör för att inte hamna in i ekorrhjulet som går runt och runt och aldrig stannar. Jag har insett att jag måste våga säga nej och att de sämsta Ja:na kommer från rädslan att bli utanför och ogillad. Jag måste ständigt påminna mig själv om att mitt värde inte ligger i vad jag gör utan vem jag är i Gud. Jag måste påminna mig själv om att det är okej att säga nej och att det inte gör mig till en förfärlig person. 

Ibland, faktiskt ganska ofta är det ändå extra svårt att säga nej. Speciellt när det finns ett behov som ligger nära mitt hjärta, så som barnverksamhet. Jag kunde säga ja till all barnverksamhet var som helst och när som helst men i praktiken har jag insett att det inte går. Jag kan inte vara överallt och jag kan inte hjälpa alla, jag måste göra ett val. Jag måste inse att jag är bara en människa och inte Gud. Jag måste inse att jag inte kan, inte orkar och inte klarar av att göra allting även fast jag vill. Jag måste fortsättningsvis fatta mod och våga säga nej. 

Att inte tappa modet mitt i lidandet


Jag tror vi alla har konstaterat vid det här laget att livet inte alltid är en dans på rosor. Vi stöter alla på smärta och sorg under livets gång, det går helt enkelt inte att undvika. Det sorgliga kommer, tycker jag, när vi kristna tappar modet, ger upp och börja tvivla på Gud och Hans godhet. Lidande kommer att komma men låt oss aldrig tappa modet. 

Ibland tror jag att vi som kristna har helt fel inställning till lidande och att vi glömmer bort att Guds kallelse för våra liv INTE är att vi ska ha de mest bekväma, underbara och fridfulla liv som möjligt. Det är som om att vi både tänker och tycker att himlen borde vara på jorden redan nu och så blir vi besvikna på Gud när det inte är så. 

I Bibeln läser vi dock om människa efter människa som mötte på lidanden men som ändå inte tvivlade på Gud eller Guds godhet. Om vi till exempel läser Apostlagärningarna så ser vi hur de kristna förföljdes, torterades och till och med dödades men hur de trots allt frimodigt predikade Guds ord och inte tappade modet eller gav upp. 

Paulus som har skrivit majoriteten av breven i nya testamentet satt i fängelse, fick hugg och slag i överflöd, svävade ofta i livsfara, fick fem gånger 39 gisselslag (=piskades), stenades och fick utså mycket annat lidande allt medan han levde för Gud. Här ser vi att Gud inte alltid befriar oss från lidandet även fast vi lever fullt för Gud. 

Och vad är Paulus kommentar när han får lida? Jo, att han gläder sig mitt under lidandet och uppmanar de kristna att de också ska glädja sig när de får dela Kristi lidande. Och här kommer vi till detta inläggs viktigaste del. Om Jesus är vår största förebild, om vi längtar att få bli mer lik Honom så måste vi komma ihåg att Kristus led först. Om Guds egen son måste gå igenom lidande här på jorden vad får oss att tro att vi skulle kunna leva ett liv helt utan lidande.”En lärjunge är inte förmer än sin lärare och en tjänare inte förmer än sin herre.”

Jag säger inte att lidande kommer från Gud, men vi lever i en fallen värld och Gud tar inte automatiskt bort de lidande vi möter på. Men varför inte? Jo, för att lidandet kan lära oss otroligt viktiga saker, det kan få oss att växa och mogna som kristna. Det får oss att dela kristi lidande och bli mer lik Kristus om vi låter Gud forma oss mitt under lidandet. Om vi vänder oss till Gud mitt under vårt lidande tror jag att vi kan glädja oss och bli förvandlade av Honom. 

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss.”

‭‭Romarbrevet‬ ‭5:1-5‬ ‭SFB98‬‬

Lidandet ger oss tålamod, och lidandet lär oss lydnad (Fil 2:8). Lidandet kan också lära oss mycket om Gud. Vi lär oss att Gud är vår klippa, vår borg, vårt skydd, vår trygghet, vår tröst och att Gud är allt vi verkligen behöver.

Låt oss alltså inte tappa modet när vi lider. Låt oss istället lära oss det Gud vill att vi ska lära oss under vårt lidande. Låt oss komma ihåg att Gud var god, Gud är god och Gud alltid förblir god.

Det är lätt att sjunga ”Jag ärar dig”


Det finns otaliga lovsånger med fraser som upphöjer Gud, till exempel ”jag ärar dig”, ”all ära till Gud”, ”jag upphöjer dig” osv

Och ta mig inte fel, jag älskar dessa lovsånger. Jag älskar att med sång få upphöja Gud och ge Honom all ära. Det jag vill säga är att det är lätt att sjunga med i lovsånger när man står mitt i kyrkan och alla sjunger med. Det är svårare att leva ett liv som faktiskt ärar Gud.

 Jag vill göra mitt liv till en lovsång till Dig,där var ton skall en hyllning till Dig bära,och i dagar av glädje och dagar av sorg,vill jag leva var dag till Din ära – psalmsång 

En underbar psalm, en av mina favoritpsalmer som prickar rätt med orden. För visst är det att ära Gud när vi lyfter våra händer och sjunger med i sången ”jag ärar dig Gud” i kyrkan, men jag påstår att detta är den lätta delen. Vi är ämnade för att ära Gud varje dag för resten av våra liv, varje minut, och detta är den svåra delen. Vi ärar Gud, vi upphöjer Gud först och främst utanför kyrkan och inte i kyrkan. 

När vi ser på våra egna tankar, våra ord och våra handlingar, ärar dessa Gud? Människor lyssnar inte först och främst till dina ord men till dina handlingar. Lever vi ett sådant liv som säger : Gud är värd all ära, Gud är stor, Gud är mäktig, Gud är härlig, Gud är nog för mig, Gud är allt jag behöver? Vad säger våra handlingar om oss? För om våra tankar, ord och handlingar inte ärar Gud, hur kan då vår lovsång en gång i veckan under gudstjänsten på riktigt, på djupet ära Gud?

”Om ni äter eller dricker eller vad ni än gör, så gör allt till Guds ära.”

‭‭Första Korintierbrevet‬ ‭10:31‬ ‭SFB98‬‬P

I did nothing but still you wanted me


How could I describe the love God has for me? The simple answer is that I cannot. God the almighty one, God the holy one, God the one true God, God the God of gods has chosen me, has loved me only because of His goodness.

Oh, how often doesn’t sin hit me right in my face? How often it is that I need to fall down at my knees asking for forgiveness and once again repent for my sinful ways. But in a way I am grateful for moments like those because it helps me remember that it’s all because of Him that I am able to live, to breathe and to be His beloved child.

In myself I am nothing, I have nothing. I have no good deeds and I haven’t got a good heart in myself but it’s through Him that I have all, that I am all. Through Him my heart becomes new, clean and living. Through Him I become holy, righteous and whole once again. I did nothing but still He wanted me. I did nothing and still He loved me, and oh how He loves me. How He loves you, how He loves us. Blessed be His holy named that saved us even though we were not worthy of it. He adopted us into His family even though we were the least adoptable of all. Thank you Father, thank you Jesus, thank you Holy Spirit.

Not because of who I am, but because of what You’ve done. Not because of what I’ve done, but because of who You are.

Casting Crowns