Att våga säga nej

Det är konstigt att igen skriva ett inlägg var hälften av texten inte är baserad på Bibeln men jag känner att jag vill dela med er av ett par tankar och kanske kan de vara till hjälp för någon. 

Det handlar om det lilla ordet nej. Ett kort ord på endast tre små bokstäver och som sägs på bara några få sekunder men som ändå är det svåraste ordet jag vet. Nej… Hur kan det vara ett så svårt ord? 

Jag lider nämligen av JA-fenomet och jag vet att jag är långt ifrån den enda. Jag tror vi i själva verket är ganska många. Vi är de personer som säger ja mer än vi säger nej och för vilka ordet nej får oss att må dåligt.

Jag påstår ändå att jag blivit mycket bättre nu än vad jag var förut. Jag har under de senaste åren börjat lära mig att säga nej. Jag säger nej för mig men också för dig. Jag säger nej för att kunna säga ja. Jag säger nej för jag har lärt mig att för många ja för mig med ansiktet rakt in i väggen.

Men trots att jag gjort stora framsteg när det kommer till att säga nej så lider jag fortfarande av detta ja-fenomen var de flesta nej är en kamp. Ja, det är en kamp att säga nej! Det är en kamp och det händer fortfarande att jag får riktigt ont i magen och ett dåligt samvete när jag säger nej. För jag vill ju så gärna hjälpa, vill finnas till hands, vill tjäna Gud och mina medmänniskor. Jag älskar ju att hjälpa och jag vill så många olika saker. Hur kan jag då säga nej och till vem ska jag säga nej? 

Jag måste alltså ständigt påminna mig själv om varför jag gör vad jag gör för att inte hamna in i ekorrhjulet som går runt och runt och aldrig stannar. Jag har insett att jag måste våga säga nej och att de sämsta Ja:na kommer från rädslan att bli utanför och ogillad. Jag måste ständigt påminna mig själv om att mitt värde inte ligger i vad jag gör utan vem jag är i Gud. Jag måste påminna mig själv om att det är okej att säga nej och att det inte gör mig till en förfärlig person. 

Ibland, faktiskt ganska ofta är det ändå extra svårt att säga nej. Speciellt när det finns ett behov som ligger nära mitt hjärta, så som barnverksamhet. Jag kunde säga ja till all barnverksamhet var som helst och när som helst men i praktiken har jag insett att det inte går. Jag kan inte vara överallt och jag kan inte hjälpa alla, jag måste göra ett val. Jag måste inse att jag är bara en människa och inte Gud. Jag måste inse att jag inte kan, inte orkar och inte klarar av att göra allting även fast jag vill. Jag måste fortsättningsvis fatta mod och våga säga nej. 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s