Månad: september 2016

Att våga säga nej


Det är konstigt att igen skriva ett inlägg var hälften av texten inte är baserad på Bibeln men jag känner att jag vill dela med er av ett par tankar och kanske kan de vara till hjälp för någon. 

Det handlar om det lilla ordet nej. Ett kort ord på endast tre små bokstäver och som sägs på bara några få sekunder men som ändå är det svåraste ordet jag vet. Nej… Hur kan det vara ett så svårt ord? 

Jag lider nämligen av JA-fenomet och jag vet att jag är långt ifrån den enda. Jag tror vi i själva verket är ganska många. Vi är de personer som säger ja mer än vi säger nej och för vilka ordet nej får oss att må dåligt.

Jag påstår ändå att jag blivit mycket bättre nu än vad jag var förut. Jag har under de senaste åren börjat lära mig att säga nej. Jag säger nej för mig men också för dig. Jag säger nej för att kunna säga ja. Jag säger nej för jag har lärt mig att för många ja för mig med ansiktet rakt in i väggen.

Men trots att jag gjort stora framsteg när det kommer till att säga nej så lider jag fortfarande av detta ja-fenomen var de flesta nej är en kamp. Ja, det är en kamp att säga nej! Det är en kamp och det händer fortfarande att jag får riktigt ont i magen och ett dåligt samvete när jag säger nej. För jag vill ju så gärna hjälpa, vill finnas till hands, vill tjäna Gud och mina medmänniskor. Jag älskar ju att hjälpa och jag vill så många olika saker. Hur kan jag då säga nej och till vem ska jag säga nej? 

Jag måste alltså ständigt påminna mig själv om varför jag gör vad jag gör för att inte hamna in i ekorrhjulet som går runt och runt och aldrig stannar. Jag har insett att jag måste våga säga nej och att de sämsta Ja:na kommer från rädslan att bli utanför och ogillad. Jag måste ständigt påminna mig själv om att mitt värde inte ligger i vad jag gör utan vem jag är i Gud. Jag måste påminna mig själv om att det är okej att säga nej och att det inte gör mig till en förfärlig person. 

Ibland, faktiskt ganska ofta är det ändå extra svårt att säga nej. Speciellt när det finns ett behov som ligger nära mitt hjärta, så som barnverksamhet. Jag kunde säga ja till all barnverksamhet var som helst och när som helst men i praktiken har jag insett att det inte går. Jag kan inte vara överallt och jag kan inte hjälpa alla, jag måste göra ett val. Jag måste inse att jag är bara en människa och inte Gud. Jag måste inse att jag inte kan, inte orkar och inte klarar av att göra allting även fast jag vill. Jag måste fortsättningsvis fatta mod och våga säga nej. 

Att inte tappa modet mitt i lidandet


Jag tror vi alla har konstaterat vid det här laget att livet inte alltid är en dans på rosor. Vi stöter alla på smärta och sorg under livets gång, det går helt enkelt inte att undvika. Det sorgliga kommer, tycker jag, när vi kristna tappar modet, ger upp och börja tvivla på Gud och Hans godhet. Lidande kommer att komma men låt oss aldrig tappa modet. 

Ibland tror jag att vi som kristna har helt fel inställning till lidande och att vi glömmer bort att Guds kallelse för våra liv INTE är att vi ska ha de mest bekväma, underbara och fridfulla liv som möjligt. Det är som om att vi både tänker och tycker att himlen borde vara på jorden redan nu och så blir vi besvikna på Gud när det inte är så. 

I Bibeln läser vi dock om människa efter människa som mötte på lidanden men som ändå inte tvivlade på Gud eller Guds godhet. Om vi till exempel läser Apostlagärningarna så ser vi hur de kristna förföljdes, torterades och till och med dödades men hur de trots allt frimodigt predikade Guds ord och inte tappade modet eller gav upp. 

Paulus som har skrivit majoriteten av breven i nya testamentet satt i fängelse, fick hugg och slag i överflöd, svävade ofta i livsfara, fick fem gånger 39 gisselslag (=piskades), stenades och fick utså mycket annat lidande allt medan han levde för Gud. Här ser vi att Gud inte alltid befriar oss från lidandet även fast vi lever fullt för Gud. 

Och vad är Paulus kommentar när han får lida? Jo, att han gläder sig mitt under lidandet och uppmanar de kristna att de också ska glädja sig när de får dela Kristi lidande. Och här kommer vi till detta inläggs viktigaste del. Om Jesus är vår största förebild, om vi längtar att få bli mer lik Honom så måste vi komma ihåg att Kristus led först. Om Guds egen son måste gå igenom lidande här på jorden vad får oss att tro att vi skulle kunna leva ett liv helt utan lidande.”En lärjunge är inte förmer än sin lärare och en tjänare inte förmer än sin herre.”

Jag säger inte att lidande kommer från Gud, men vi lever i en fallen värld och Gud tar inte automatiskt bort de lidande vi möter på. Men varför inte? Jo, för att lidandet kan lära oss otroligt viktiga saker, det kan få oss att växa och mogna som kristna. Det får oss att dela kristi lidande och bli mer lik Kristus om vi låter Gud forma oss mitt under lidandet. Om vi vänder oss till Gud mitt under vårt lidande tror jag att vi kan glädja oss och bli förvandlade av Honom. 

”Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus. Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi jublar i hoppet om Guds härlighet. Men inte bara det, vi jublar också mitt i våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet ger tålamod, tålamodet fasthet och fastheten hopp. Och det hoppet bedrar oss inte, ty Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss.”

‭‭Romarbrevet‬ ‭5:1-5‬ ‭SFB98‬‬

Lidandet ger oss tålamod, och lidandet lär oss lydnad (Fil 2:8). Lidandet kan också lära oss mycket om Gud. Vi lär oss att Gud är vår klippa, vår borg, vårt skydd, vår trygghet, vår tröst och att Gud är allt vi verkligen behöver.

Låt oss alltså inte tappa modet när vi lider. Låt oss istället lära oss det Gud vill att vi ska lära oss under vårt lidande. Låt oss komma ihåg att Gud var god, Gud är god och Gud alltid förblir god.