Månad: september 2014

Je suis perdue sans toi


Saviez-vous que je suis complètement perdue sans Jésus? Je ne pourrais jamais vivre ma vie sans lui. Eh, je ne le voudrais pas non plus.

Jésus est mon saveur, il m’a libérée. Tous les jours je veux vivre avec lui et pour lui. Il est simplement la raison de ma vie. Il est grand.

Il est ma joie quand je suis triste.
Il est ma force quand je suis fatiguée.
Il est toujours le même et il restera avec moi à jamais.

Merci Jésus.

IMG_2415.JPG

PS. Jag hoppas ni förlåter mig för det faktum att jag slängde ihop ett franskt inlägg utan översättning. I korthet skrev jag om hur mycket Jesus betyder för mig.

Annonser

Metro jumping


Det finns många saker jag älskar med Paris, och storstäder i allmänhet. Bland annat älskar jag alla valmöjligheter/alternativ som finns tillgängliga hela tiden. Men så älskar jag också en annan sak, nämligen ‘metro-jumping’. ‘Metro-jumping’ (vet inte om det är ett riktigt ord) betyder att du ser, hör eller vet att metron/tåget/bussen du ska ha kommer att åka iväg utan dig om du inte SPRINGER.

Så du sätter fart på benen, rusar förbi alla människor som en dåre, hör det pipande ljudet som signalerar att dörrarna kommer smälla igen, ökar farten ytterligare och hoppar in i tåget sekunden före dörrarna åker igen.

Det är en trevlig känsla nät du faktiskt hinner. Sedan finns det de gånger som du inte gör det och tåget glider förbi dig några meter framför ditt ansikte, vilket oftast känns otroligt frustrerande. Men så bor man ju i en storstad så väntetiden för nästa metro/tåg/buss är för det mesta inte speciellt lång.

I övrigt är jag i skrivande stund påväg till min fästman (ifall att någon skulle ha missat nyheten: så blev jag friad till i toppen av Eiffeltornet i söndags!)

Igår var jag på en första försöksdag till mitt nya jobb som glass och Macarons försäljare. Måste medge att det inte var det lättaste. Det var massor med information och nytt att lära sig och konstant någonting att göra. Kundbetjäning, städa, fylla på med Macarons lager och lyssna till jobbeskrivning/jobbinformation och i princip allt på franska (min boss kan engelska vilket kan vara bra i nödfall). Så i över fyra timmar jobbade min hjärna på högvarv och när vi stängde kiosken var jag helt död.

Vet inte när jag kan börja jobba på riktigt, för först måste jag lära mig allting men förhoppningsvis lär jag mig snabbt och kan efter det börja. För även fast det var helt galet mycket att göra så tror jag att efter att ha vant mig kommer trivas och om detta inte förbättrar min franska vet jag inte vad som gör.

Nu har jag låtit er plågas med ett långt inlägg så jag ska låta er gå. Önskar er på franska: une bonne journée!

IMG_2576.JPG

IMG_2553.JPG

De arroganta fransmännen


Ett stort antal gånger i mitt liv har jag fått höra människor prata om fransmännen som snobbiga, högmodiga och arroganta. Jag har t.o.m. hört fransmän förklara till mig att speciellt i Paris är människorna inte speciellt trevliga.

Men låt mig säga vad jag anser om fransmännen. Efter att ha besökt Frankrike ett x-antal ggr (har ärligt talat tappat räkningen) och bott här i snart tre veckor anser jag att jag har åtminstone något att säga till om i saken.

Jag har funnit att fransmän (inkl. fransyskor) är allt annat än vad stereotyperna ofta säger.
Jag har mött på kindpussar, hjälpsamhet och en öppen artighet.
Visst kan fransmännen vara en aning långsamma med att få saker gjort. Visst finns det många som inte pratar engelska. Visst är fransmännen stolta över sitt språk, sin historia och sin kultur. Men varför är det fel att vara nöjd med sin bakgrund, sitt land, sitt språk och sin nationalitet?

Ja, jag är medveten om att min situation är någon annan än en random turist utan kunskaper i franska. Jag kan prata franska och efter några fraser har jag oftast berättat om min kärlek till Frankrike . Jag är medveten om att jag möter fransmännen med en positiv attityd och ett öppet hjärta.

Jag påstår inte heller att varenda fransman i Frankrike är helt underbar. Det finns av alla sorter. De finns de trevliga och de otrevliga. De stressade och de som har tid. De finns de hjälpsamma och de icke hjälpsamma. Men för mig har jag för det mesta bara mött på de underbara fransmännen.

IMG_2448.JPG

Så typiskt franskt


När jag och Alan landade på Orly AirPort utanför Paris för lite mer än två veckor sedan möttes vi av ett rullband som var sönder. Bredvid mig gick en man och jag hörde hur han sa: så typiskt Frankrike, alltid är det någonting som är sönder. Jag log då och tyckte det var en aning kul men jag har måsta inse att det faktiskt är sant.

Det är verkligen typiskt franskt att någonting är sönder eller inte fungerar så som det ska. Under dessa dagar som vi varit här har jag mött på detta fenomen ett stort antal gånger.

Något annat typiskt franskt?

Förseningar. Allt från träffar med vänner till öppentider för restauranger. Fransmännen klarar liksom inte av att hålla tiden.

Men hej, du Frankrike, jag älskar dig ändå. Trots allt är ingen perfekt och du vet, baguetterna, vinet och osten, som också är typsikt dig, gör upp för allt det där andra.

IMG_2386.JPG

Eftersom sömnen inte hittas inatt


Ligger åter igen vaken men förvånansvärt gör det mig inte ens frustrerad. Jag skriver av mig och så hittar sömnen mig nog så småningom.

Tidigare ikväll vandrade jag längs floden Seine. Den härliga värmen omslöt mig, solen tittade fram sådär på ett mysigt sätt och gamla vackra byggnader fanns det gott om.

Jag gick där bland alla fransmän samt en massa turister och sjöng Christ is enough for me tyst för mig själv.
Log och kände mig välsignad. Har jag berättat att jag har en god Gud som älskar mig? För det har jag.

IMG_2360.JPG

IMG_2425.PNG

Ah, je comprends maintenant


Idag gjorde jag någonting jag drömt om hur länge som helst. Nämligen evangelisation till det franska folket. Med en grupp från organisationen Agape delade vi in oss i grupper på två och pratade med universitetsstuderande. Det var givande, intressant och det kändes precis som rätt plats för rätt tid för mig. Jag kommer förhoppningsvis vara med Agape-gruppen flera gånger i veckan för bön och evangelisation.

Det finns aspekten att jag borde hitta ett betalt jobb under dagarna istället för att jobba frivilligt med Agape. Men det är inte vad jag vill längre.

För jag är inte här för att jobba och tjäna pengar, jag är här för att Gud kallade mig till att vara här.

Att få dela min tro med det franska folket det får min själ att prisa Herren och mitt hjärta att brinna av iver. Jag är här för att Gud gav mig en dröm, en längtan och en nöd. Jag vet att min Gud förser, jag vet att han känner till i minsta detalj vad jag behöver nu och i framtiden. Lova Herren min själ!

IMG_2406.PNG

Sjungande i en kör


Denna kväll hittade jag mig själv sjungandes i en kör i svenska kyrkan i Paris. Inte vad ni väntat er precis? Men vet ni vad jag ska berätta er en hemlighet.

När jag var liten älskade jag att sjunga och vad jag har förstått så sjöng jag mycket. Min dröm var att bli sångerska och jag trodde ärligt talat att jag sjöng bra.

Sedan kom det en dag när jag var runt 10 år gammal och vår musiklärare lät mig förstå att jag var söt men att jag inte kunde sjunga. Den stunden var det någonting som gick sönder i mig.

Det låter radikalt men följderna blev att jag blev rädd för att sjunga när någon kunde höra. Så år efter år berättade jag till människor att jag inte kunde sjunga och stod för det mesta tyst när människor runt omkring mig spontant började sjunga en sång. Jag stod tyst inte för att jag inte ville sjunga men för att jag inte ville förstöra sången med min röst. Gång på gång tryckte jag ner den del av mig som längtade efter att sjunga mer än någonting annat.

Ännu idag kan jag ha svårt att våga sjunga när någon hör, för det finns en röst som viskar: kan du snälla bara sluta sjunga, ingen vill höra din fula röst. Men jag har börjat ta steg mot frihet i Jesu namn. För jag älskar att sjunga och det gör mig glad. Så varför skulle jag inte få sjunga då?

Det betyder inte att jag ska bli sångerska eller leda sång men det betyder att jag kan sjunga när andra finns i närheten och att jag får sjunga i frihet utan en viskande röst i mitt huvud.

Att ta tillfället i akt och börja sjunga i en kör är ett steg i frihet för mig. Att göra någonting jag längtat efter att göra flera år men inte vågat. Nu gör jag det, nu tar jag steget. Vi ska se var det slutar och om jag rent av kommer lära mig sjunga i stämmor.

IMG_2468.JPG